Att leva med bipolär sjukdom

Att leva med bipolär sjukdom innebär att ta en dag i taget. Många dagar orkar den drabbade jättemycket men vissa andra dagar går det knappt att ta sig upp ur sängen. Att leva med bipolär sjukdom är som att leva i en berg- och dalbana. Många gånger kan uppförsbacken vara hög och då kan vägen upp vara väldigt lång och gå långsamt. Efter en sådan uppförsbacke kan sjukdomen göra helt om och övergå till fritt fall. Under de perioder då inga symtom visar sig kan den drabbade leva ett helt normalt liv.

Manodepressivitet är, inte bara en livsförändrande sjukdom, utan också en sjukdom som påverkar en persons personlighet. Den som drabbas av denna sjukdom kommer att få hela sitt liv och sin personlighet präglad av symtomen. En framgångsrik behandling kan dock lindra symtomen och möjliggöra ett normalt liv. Men även om behandlingen är framgångsrik är bipolär sjukdom något som den drabbade alltid måste förhålla sig till. Det faktum att ärftlighet är en avgörande faktor bäddar för en hel del problem. Det finns risk att en förälder drabbas av skuldkänslor då det upptäcks att sjukdomen förts vidare till barnen. Kanske en del med denna sjukdom väljer att avstå från att skaffa för att undvika att föra den vidare.

Även för familjen och den övriga omgivningen kan det vara svårt att leva med bipolär sjukdom. Den drabbade kan gå in i maniska perioder och bli destruktiv för sig själv och omgivningen. De depressiva perioderna kan vara ändå värre med risk för självskadebeteende eller t.o.m. självmord. Detta ställer stora krav på familj och vänner att finnas till hands och ställa upp när nöden kräver.

Störst problem uppstår när den drabbade avstår ifrån eller inte svarar på behandling. Det finns då stor risk att en dålig spiral som är svår att stoppa sätts igång. Den sjuke har sällan en insikt i vad som håller på att hända och blir därmed helt utlämnad åt sin omgivning. I extrema fall kan det bli aktuell med polishämtning, tvångsomhändertagning och tvångsmedicinering. För de närstående är detta mycket prövande då de kan ställas inför mycket tuffa beslut.

Att kalla sjukdomen ärftlig är, till viss del, missvisande. Det finns genetiska faktorer som förstärker risken för att utveckla bipolär sjukdom. Nära släktingar till en person med manodepressivitet löper tio gånger så stor risk att själva insjukna som befolkningen i övrigt. Dessa faktorer är ärftliga men betyder inte att sjukdomen måste bryta ut. För att så ska ske krävs yttre faktorer exempelvis en stor sorg eller stress. Om minst en förälder har utvecklat bipolär sjukdom är det 24 procent att barnet drabbas av samma åkomma. Har båda föräldrarna utvecklat bipoläritet är risken 74 procent. Har barnet friska föräldrar är bara risken 4 procent att drabbas av bipolär sjukdom. Bipolär sjukdom och schizofreni har ungefär samma genetiska bakgrund. Om det finns risk för att någon i familjen har dessa sjukdomar är riskfaktorn stor. Om man lider av schizofreni har man också stor risk att drabbas av bipolär sjukdom.