Bipolär sjukdom diagnos

Bipolär sjukdom kallas också för bipolärt syndrom eller manodepressivitet. Inte sällan sker en förväxling då folk tror att det är två olika diagnoser men så är inte fallet. Detta är en sjukdom som har en mycket gammal diagnostiseringshistoria. Redan under den grekiska antiken ansågs melankoli och mani som biologiska problem. På den tiden grundade sig läkekonsten på balansen mellan de fyra kroppsvätskorna (svart galla, gul galla, slem och blod) Om dessa vätskor befanns sig i obalans resulterade det i olika sjukdomar. Detta var den förhärskande synen inom den medicinska vetenskapen in på 1800-talet. Melankoli och mani ansågs uppstå om det fanns för mycket svart och gul galla i kroppen. Under medeltiden skedde dock en viss förändringen på synen av psykiska sjukdomar då olika magiska förklaringar exempelvis svartkonst och djävulsdyrkan användes. Teorin om de fyra kroppsvätskorna kom dock att leva kvar. Detta visar sig genom att åderlåtning och kräkmedel var vanliga medicinska metoder för alla möjliga sjukdomar.

Tidigt 1600-tal dyker de först beskrivningarna upp av psykiska sjukdomar som ej förklaras med magi eller obalans i kroppsvätskorna. Det tog dock lång tid innan detta synsätt skulle få ett ordentligt fotfäste. Ett av de första kända fallen med en mer modern diagnostisering av manodepressivitet inträffade på 1700-talet. Kung Ferdinand VI av Spanien fick diagnosen ”melankolisk-manisk-affekt” av sin livmedikus Andrés Piquer. Under 1700-talet bedrevs fler kliniska studier och kunskapen om sjukdomen växte. Försök till klassificering av sjukdomen skedde enlig den klassificeringsmodell som uppfanns av får egen Carl von Linné. Under århundradenas lopp växlade synen på melankoli och mani. Ibland ansågs de vara olika sidor i av samma mynt och ibland såg man manin vara slutfasen av en melankoli. Det intressanta är att tillstånden ofta beskrivs ihop. Även i äldre tider såg läkarna en koppling mellan det maniska och det depressiva. Mot slutet av 1800-talet myntades begreppet manodepressivitet av den tyske psykiatern Emil Kraepelin. Han observerade att sjukdomen verkade vara ärftlig och att yttre faktorer som stress kunde spela roll. Enligt Kraepelins modell var dock sjukdomen cyklisk och inte polariserad.

Idag ställs diagnosen efter de kriterier som anges i psykiatrins handböcker ICD och DSM. ICD är WHO:s klassificeringssystem för olika sjukdomar och används i hela världen. DSM ges ut av American Psychiatric Association och används även den över hela världen. Båda dessa handböcker lyfter fram, is stort sett, samma definitioner. Bipoläritet kännetecknas av periodvis växlingar mellan mani och depression. På det stora hela stämmer detta med hur sjukdomen har definierats under mycket lång tid. De kriterier som används vid diagnostiseringen hos en psykolog är dock mer specifika då man tittar på en större helhetsbild.

Diagnostisering av ett barn skiljer sig inte nämnvärt från diagnostisering av en vuxen. En läkare frågar om barnet har sinnesstämning och sömnvanor även om ork, energi och beteende. Läkaren kan också fråga om det finns några problem i barnets familj, depressioner eller om det finns någon typ utav missbruk i familjen. Man undersöker om barnets symtom kan förväxlas med någon annan sjukdom. Tester kan göras för att utesluta somatiska åkommor. Barn med bipolärt syndrom kan lida av symtomen oftare än en vuxen och deras humör är mer skiftande än hos vuxna som har samma sjukdom.